Pappa!
Mja, dagen igår var inte nån jävla tip top dag inte.
Att ett år redan har gått. Ett år sedan en del av mig försvann, för evigt.
Har gått och oroat mig för dagen, vet igentligen inte varför. En dag som dom andra, men 1 år sedan du lämnade oss... Ett helt år utan dig,utan att få se dig, röra dig eller bara höra din röst.
Dagen för ett år sedan, dagen då allt hände. Man kan tänka att man inte minns så mycket från dagen, men jag minns då ALLT. Från det att jag fick besked till att "allt" var "över".
Lägenheten, polisen, begravningsbyrån,sjukhuset, dagen då vi fick se dig för en sista gång, begravningen, ja allt.
Jag levde som i en bubbla i två veckors tid, civilisationen utanför existerade inte, men från den bubblan sitter minnena kvar. Aldrig kommer dom försvinna, aldrig!
Du är i mina tankar dagligen. Att du sen aldrig fick träffa världens bästa groda gör det extra tufft. Oj, du hade älskat henne, precis så som du gjorde med oss barn och Julia och Ida.
Det gör ont att du inte visade det mer bara, för jag vet innerst inne fanns det vackraste hjärtat en människa kan ha.
Bilden med dig liggandes där helt kall och blå sitter på min näthinna dagligen. Lika förskräcklig som den är, lika vacker är den. 
