Mycket förberedelser inför resan så blggen har återigen kommit i skymundan...
Har dessutom varit ett par tuffa dagar då vi valde att Cålle skulle få somna in och lämna oss.
Hela 14 och ett halvt blev lilla gubben, och nu på slutet var han bra skruttig, samtidigt som han vissa dagar var pigg, men både blind och döv plus att han inte kunde gå i trappor, snubblade på sig själv och så vidare så insåg vi att det här var det enda rätta även om det var ett fruktansvärt tufft beslut och att sedan se han somna in och försvinna i mina armar gjorde så ont.....
Att sedan komma hem var hemskt. Tomt, tyst och alla grejer... Fy!
Nu har det gått ett par dagar men saknaden är enorm och minsta lilla ljud så tänker jag att det är Cålle, eehm, nej just det.
Cålle kom in i mitt liv när det var mycket tufft, pappa, bråk och jag, tio år visste inte vad jag skulle göra.. Moster sa då, du skulle ha en hund.. På den vägen är det.. Och nu, nu var du tvungen att lämna när mitt liv är som tuffast vad gäller både det ena och det andra.
Saknar dig...!
Nu är du hos husse och ni har varandra!