En dokumentär visades på ettan igår om
glada hudik.
Vad ska man säga? Jag tycker det är helt fantastiskt. Underbara människor som ställer upp för dom och ger sitt liv för att hjälpa till. Det står för en otrolig glädje.
Jag vet precis vad dom pratar om efter att själv ha jobbat med barn och ungdomar med någon form av utvecklingstörning. Såsom, cp-skada, down syndrom, adhd, damp, autism med mera, med mera och fått uppleva precis det dom berättar.
Att ge mig in i det och ta mig an jobbet som erbjöds var det största och det absolut bästa.
OJ vad det var jobbigt, krävande, sorgligt och många gånger tufft men också så givande, lärorikt, fantastiskt och framför allt roligt. Så roligt som vi har haft, att vi dessutom bodde tillsammans dygnet runt gjorde att man kom dom närmare in på livet på nåt sätt.
Det är något som sitter kvar djupt och som betyder det lite extra.Ser jag tillbaka på det, så ser jag det som en fantastisk tid.
Denna fantastiska glädje man fick uppleva tillsammans med ungdomarna var obeskrivlig. Att det där lilla, lilla, lilla betydde så mycket, så mycket för dom, att ständigt möta ett leende, kramar,fina ord dagarna i enda är deras vardag. Heeeelt underbara!
Jag är faktiskt stolt över att ha fått vara en del av detta i 2 år. Hade jag haft tiden hade jag ställt upp igen redan idag,lätt.
GLÄDJE!
.JPG)
