Det ofattbara hände mig!
Det var en helt vanlig onsdag (den 10 November), men att den skulle förändra hela mitt liv ett par timmar senare var jag inte beredd på.
Är på jobbet och hade precis sövt alla barn och satt och grejade lite vid datorn. E kommer med telefonen och säger att det är Linda.. Jaha tänkte jag, undra vad hon har på hjärtat?
Hon frågar direkt om jag kan prata ostört....... Vad nu?
Pappa är död! Min värld rasade totalt samman, hämtar K som är på en annan avdelning, fler kommer in och undrar vad som hänt... ? Ja vad har hänt, ofattbart, Pappa är död.. Hur, när, var, varför har jag ingen aning om..... Fan fan fan..
Linda hämtar mig och vi åker till pappas lägenhet. Polis, ambulans och mamma är där, Jenny kom straxt efter oss. Jag vill se honom, men vi får inte. Mina ben skakar och jag vill bara falla ner, skrika, gråta ja jag vet inte vad.
Polisen meddelar efter en lång stund att vi tyvärr inte kommer få gå upp och se honom idag, vi får åka ner till sjukhuset under torsdagen för att ta farväl.
Åker hem, alla till oss. Och nu? Vi sitter där hemma, tar lite kaffe, pratar men gråter mestadels. Tankarna far omkring i huvudet, vad är det som har hänt, hade han ont, var han själv och att vi nu sitter här utan pappa.. Det är något som inte händer, hjärtat värker bara mer och mer men ändå väntar vi på att han ska ringa.
Jobbig kväll då man absolut inte kunde sova, vaknar upp efter nån timmas sömn, är det sant? Hjärtat värker och man inser, det är sant.
Försöker peta i sig en smörgås, den vill helst komma upp igen, telefonen ringer, polisen. Meddelar att han tyvärr redan är skickad till rättsmedicinska i linköping och kommer inte tillbaka förens i mitten på veckan därpå. Det brister för mig, tårarna vill inte sluta, va fan ska jag behöva vänta en vecka innan jag får se han.. NEEEEJ? Jag ville ju se han då, direkt.........Tyvärr blev vi tvungna att en låång vecka innan han kom tillbaka.
Torsdag, fre, helgen och början på veckan var en ren jävla pina. Jag levde som i en bubbla med ständig oro och sorg. Tankarna kunde inte sluta snurra, telefonen ringde ständigt, folk kom över med blommor, kort skickades ,det var så overkligt!
Vi besökte begravningssbyrån, bara det var en skum känsla, att sitta och skriva annons, välja kista och urna till ens egen pappa var för mig helt jävla sjukt.
Under onsdagen fick vi besked om att pappa kommit till örebro och att vi nu kunde bestämma tid för att få åka ner och titta på honom, inte ta farväl, vi kommer ses igen!!!
Torsdagen kl 11 fick vi komma ner, resten av onsdagen var ett helvete och jag hade så ont i magen, försökte på nåt sätt föreställa mig hur det skulle vara..
Jag ska säga att det var inte alls som jag hade föreställt mig.
Vi parkerar bilen precis utanför och möts av en "läkare", vilket sen visar sig att han visste ju vem pappa var, vi hänger av oss kläderna och han förklarar för oss att han ligger i kistan? där inne. What, i kistan, okej..
Han öppnar dörren och jag bryter ihop totalt, skriker rakt ut och tårarna sprutar.... Pappa!!!!!
Där var han ju, så kall och hård men ändå så fin. Knappt så att jag vågade ta på honom, men ändå gjorde jag det. Du var dig lik, fast "du" var ju inte där. Jag såg det. Det vara bara ditt skal.. Läskigt fast ändå befriande på samma gång. J, L, mamma, pappas ena syster och man var också med. Vi kunde emellanåt sitta och prata fina minnen om honom och andra stunden slutade tårarna aldrig rinna. Vi la med ett kort på hans älskade Cålle, kort på Ida och Julia och Linda lämnade ett brev från henne och "grodan", så han har med sig......
Utan tvekan, detta var det absolut värsta jag någonsin varit med om....
Efter denna dag har det bara varit en enda lååååång väntan på att få begravningen gjord,mycket tankar och saker som ska falla på plats och att allt ska bli så bra som möjligt. Vi började med att planera, jag, Linda, Jenny och mamma hur vi ville ha begravningen.. Vilka psalmer ville vi ha, vilka låtar skulle spelas och så vidare. Vi var överens och kom fram till bra grejer. Blommor skulle sedan fixas och ett möte med prästen var nästa. Vi ville ha en speciell präst och han fick vi. Han var toppen, enkel och så jordnära.
Innan begravningen hann jag även skingra tankarna och blev bjuden på middag hemma hos Jenny och Magnus. Vad är bättre än att få underbar mat, dryck och sällskap en lördagkväll då man behöver det som allra mest?
Sen vill jag ge en extra stor, stor KRAM till alla underbara människor som har ringt, kommit förbi hemma, skickat kort, skickat blommor m.m.
Ni ska bara veta hur oerhört tacksamma och glada vi är för att ni visar hur mycket ni bryr er. Det där lilla har betytt så himla mycket i denna fruktansvärda sorg.
En extra liten kram till Monica (min gudmor) som redan samma dag lagade mat till oss så vi skulle få nåt i oss, ringt eller kommit över i stort sett varje dag för att bara höra hur vi har det och ge en sån där styrkekram som just då behövdes.
Även en till Karolina och Marie på jobbet som har brytt sig helt enormt. De som själva mist en familjemedlem för inte alls länge sen förstod precis hur jag hade det och satte ord på precis det jag kände. Jag kunde inte själv förklara med de förstod precis. Karolina som skickat de där smsen som har gått rakt in i hjärtat och som pratat med mig som det var jag som sa alla det där..
Marie som ringde redan dagen efter, grät men ville bara prata med mig, och även hon har förstått, och den dagen hon kom förbi här på rasten för att bara ge en kram och orden "jag var bara tvungen att se dig". Hur ska jag någonsin kunna tacka!? Jag har i alla fall talat om för dom hur mycket jag uppskattade det.
Begravningen har nu varit, men har tänkt att berätta om det i ett annat inlägg. Orkar inte ta det just nu, har varit tufft nog att få ner allt detta.
Just nu försöker man på nåt sätt koncentrera sig på jobbet, vilket känns jobbigt att vara tillbaka till, och ta dagen som den kommer. Ena dagen går det hyffsat medans andra dagen går det tamej sjutton inte alls. Rena bergochdal
banan..
Jag har noll koll på precis ALLT.. Huvudet hänger inte med för fem öre och tankarna är ständigt någon annan stans. Att jag på det också pressar mig själv på jobbet och sitter med ett antal utv. samtal kvar att göra gör inte saken bättre. Men jag har lovat mig själv att jag måste tagga ner nu, för jag orkar inte!!!!
